Modernism | Pär Lagerkvist
Pär Lagerkvist anses vara en del av den litterära riktningen Modernism genom sin utforskning av existentiella frågor och det mänskliga medvetandets komplexitet. Hans verk karaktäriseras av en experimentell stil och en djupgående undersökning av människans plats i världen, vilket är typiskt för modernistisk litteratur.
Pär Lagerkvist, född 1891 i Växjö och död 1974 i Lidingö, var en inflytelserik svensk författare, poet och dramatiker. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1940 och mottog Nobelpriset i litteratur 1951. Lagerkvist växte upp i ett pietistiskt hem och blev i tonåren påverkad av darwinism och socialism, något som senare skulle prägla hans författarskap.
Lagerkvists litterära verk präglas ofta av ångest, Guds frånvaro och människans plats i en värld där Gud inte längre styr. Han lämnade den konfessionella kristna tron under sina läroverksår men bibehöll ett starkt intresse för bibliska och mytologiska berättelser. Hans diktning har kopplingar till existensfilosofi och han är en av den svenska 1900-talslyrikens centralgestalter.
Författaren skrev också konstkritik och var tidigt bekant med Pablo Picassos kubistiska målningar. Lagerkvists politiska radikalism var bestående och han blev en stark motståndare till Adolf Hitler från 1933 och framåt. Hans novellsamling 'Onda sagor' (1924) och romanen 'Gäst hos verkligheten' (1925) innehåller självbiografiska inslag.
Lagerkvists verk behandlar ofta teman som ondska, våld och religion. I romanen 'Bödeln' (1933) utforskas ondskans problematik och boken väckte starka reaktioner både i Sverige och i Tyskland, där nazisterna brände den och kallade Lagerkvist för 'judedräng'.
Under 1930-talet reste Lagerkvist till Grekland och Palestina, vilket påverkade hans syn på den västerländska civilisationens idéer och hotet mot dessa. I boken 'Den knutna näven' (1934) beskriver han sina möten med Aten, Delfi och Jerusalem samt kritiserar fascismens våldsdyrkan, inhumanitet och antiintellektualism.
