Upplysningen | Johan Henric Kellgren
Johan Henric Kellgren (1751-1795) var en framstående poet och kritiker under upplysningstiden i Sverige. Genom sina verk, som 'Mannen i hatt' och 'Mina löjen', kritiserade han samhällsstrukturer och hyckleri med humor och satir. Kellgrens klara, eleganta stil och tro på förnuft och individens frihet cementerar hans plats i upplysningstidens litteratur.
Johan Henric Kellgren (1751-1795) var en av Sveriges mest framstående poeter och kritiker under upplysningstiden. Han föddes i en prästfamilj i Västergötland och visade tidigt prov på litterär talang. Han studerade vid Lunds universitet och etablerade sig snart i Stockholm, där han verkade som journalist, redaktör och kunglig sekreterare.
Kellgrens verk präglas av en stark tro på förnuft och framsteg. Han kritiserade ofta konservativa samhällsstrukturer och religiöst hyckleri, och förespråkade individens frihet och ansvar. Hans mest kända verk inkluderar 'Mannen i hatt' och 'Mina löjen', dikter fulla av humor och satir som gisslar mänskliga svagheter och sociala orättvisor.
Kellgrens stil kännetecknas av klarhet, elegans och precision. Han behärskade både den klassicistiska och den sublima stilen, och använde sig flitigt av ironi och allegori för att förstärka sina budskap. Han var en skicklig versifikatör och bidrog till att modernisera den svenska poesin.
Kellgren var en flitig brevskrivare och en central gestalt i den svenska litterära debatten. Han inspirerades av franska upplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau, men var också väl bevandrad i den antika litteraturen. Han umgicks med tidens ledande intellektuella, bland annat Carl Michael Bellman och Gustaf af Leopold, och spelade en avgörande roll i att etablera den svenska akademin.
Kellgrens författarskap har haft en stor och bestående inverkan på svensk litteratur. Han anses vara en av våra viktigaste poeter och en av de främsta representanterna för upplysningstidens idéer i Sverige.