Nobelpriset i litteratur är en av de mest prestigefyllda utmärkelserna inom litteraturen och är en del av de fem Nobelprisen som inrättades genom Alfred Nobels testamente. Priset delas ut årligen sedan 1901 av Svenska Akademien och tillkännages i oktober varje år av dess ständige sekreterare i Börshuset i Gamla stan, Stockholm. Priset består av en medalj och en penningsumma, som var på 8 miljoner kronor år 2012.
Alfred Nobel fastställde i sitt testamente att litteraturpriset skulle tilldelas en författare som under det förgångna året hade producerat det utmärktaste i idealisk riktning och därigenom gjort mänskligheten största nytta. Nobel uttryckte också att vid prisutdelningarna inte skulle tas hänsyn till någon slags nationalitetstillhörighet så att den värdigaste erhåller priset, antingen han är skandinav eller ej.
För att en författare ska kunna tilldelas Nobelpriset i litteratur, måste vederbörande vara nominerad före den 31 januari samma år. Berättigade att nominera är medlemmar ur akademier från hela världen, professorer, författare som erhållit priset vid ett tidigare tillfälle och ordförande för nationella författarorganisationer. Svenska akademien skickar ut förfrågan varje år till ett antal organisationer som de anser vara lämpade att nominera lämpliga pristagare. I början av 2000-talet uppgick antalet nominerade varje år till omkring 350.
Svenska akademien och dess Nobelkommitté har inte alltid haft erforderliga kunskaper för att bedöma en författares gärning. I sådana fall skickas remisser ut till facklärda. Likaså kan det förekomma temporära översättningar av verk för att bättre kunna fälla ett omdöme om ett författarskap.
Nobelpriset i litteratur har ofta varit föremål för tolkning av Nobels riktlinjer. Formuleringen om att priset ska belöna den som "under det gångna året inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning" anses otidsenlig, något som har uttryckts av både akademiledamöter och andra kulturpersonligheter. Till en början tog man fasta på formuleringen "idealisk rigtning" och betonade vikten av en konservativ idealism hos kandidaterna. På 1920-talet övergick man emellertid allt mer till att vidga begreppet idealisk och tolka det som gällande goda humanistiska värden.
Så småningom övergick Nobelkommittén till att vidga begreppet "idealisk" och tolka det som att det gäller goda humanistiska värden. Under denna period belönades författare som Thomas Mann, Anatole France och George Bernard Shaw. Formuleringen om att "ha gjort människan den största nytta" tolkades under några år på 1930-talet som att författarskapen skulle vara välkända för allmänheten, vilket gav Nobelpriset till Sinclair Lewis, John Galsworthy och Pearl S. Buck.
Det var först efter andra världskriget, när Akademien förnyades med fler skönlitterära och mer internationellt orienterade författare, som pionjärer och nydanare som Herman Hesse, André Gide, T.S. Eliot och William Faulkner började belönas. Tolkningen av Nobels vilja hade därmed fått en mer exklusiv och generös innebörd. En förlängning av detta blev att Akademien senare gärna uppmärksammade och belönade mer okända mästare som Isaac Bashevis Singer, Odysseas Elytis och Elias Canetti.
Från 1986 märks en policy om att Nobelpriset ska vara ett pris för hela världen, med pristagare som Wole Soyinka, Naguib Mahfouz, Nadine Gordimer, Derek Walcott, Kenzaburo Oe och Toni Morrison.
Priset gäller sedan länge inte ett enskilt verk utan hela författarskapet, och orden "i idealisk rigtning" uttrycker en förväntan att litteratur bör vara försonande, heroisk, "skön" och/eller avklarnad, en norm som var självklar för många på 1800-talet men som den moderna litteraturen grundligt har brutit med. Valen av Samuel Beckett och Elfriede Jelinek ledde till anklagelser om att Akademien hade frångått Nobels testamente i detta avseende, men kriteriet spelar annars en underordnad roll.
Svenska Akademien har som regel tolkat stadgarna som gällande skönlitteratur, men en paragraf som talar om att "även andra skrifter, vilka genom form och framställningssätt ega litterärt värde" kan belönas har det stundom framkommit tankar om att också belöna författare av sakprosa, i synnerhet filosofer och historiker. Detta har också skett vid enstaka tillfällen, exempelvis Rudolf Eucken, Winston Churchill och Bertrand Russell.
