Norrländska berättare | Albert Viksten
Albert Viksten kan anses vara en del av den litterära riktningen Norrländska berättare genom sina skildringar av norrländska miljöer och människor. Han skrev om vardagslivet, naturen och kampen för överlevnad i en hård och karg miljö, vilket är typiskt för den norrländska berättartraditionen.
Albert Viksten, född 8 april 1889 i Vojen, Graninge socken, Västernorrlands län, och avliden 23 juni 1969 i Färila, Gävleborgs län, var en svensk författare som lämnade ett bestående avtryck inom den svenska litteraturen.
Albert föddes i Ångermanland där hans far var skomakare och arrendator. Efter att ha studerat på Hola folkhögskola arbetade han som skogs- och järnvägsarbetare samt sjöman innan han blev journalist på Nya Norrland och Norrskensflamman. Han föreläste även inom Folkbildningsförbundet och genomförde omfattande resor. 1924 gifte han sig med Lisa Brolin, och paret slog sig ner i Färila i Hälsingland. 1939 köpte familjen ett torp vid sjön Ängratörn tack vare en penninggåva från några av Sveriges främsta författare och konstnärer. Ängratörn blev en kulturell samlingspunkt där bland andra Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Gustav Hedenvind-Eriksson och Rune Sigvard besökte. Albert var far till Hans och Sven Viksten.
Vikstens böcker räknas ofta som en del av arbetarlitteraturen. Han skrev även Ångermanlandssången, en hyllning till sitt hemlandskap. Hans romaner behandlar ofta människor som kämpar i Norrlands tuffa och karga miljöer eller på ishavet. Han skrev även med stor insikt och empati om djur och natur. Viksten var också en tidig miljödebattör och författade bland annat Tankar vid en dödsdömd sjö och Nybyggare i Barbarskogen. Några av hans mest kända verk är Eld och bröd, Bäverbäcken och Pälsjägarnas Paradis. I boken Mitt paradis reflekterar Viksten över sitt liv vid Ängratörn och vikten av att uppleva naturen för att leva ett meningsfullt liv.