Rainer Maria Rilke (1875-1926) är en av de mest framstående poeterna inom den europeiska modernismen. Hans verk kännetecknas av en sinnlig och poetisk språkbehandling, samt av en djupgående undersökning av människans existens.
Rilke föddes i Prag, Österrike-Ungern, och växte upp i en borgerlig familj. Han studerade juridik och filosofi i Prag och Berlin, men övergav snart sina studier för att ägna sig åt poesin.
Rilkes tidiga verk präglas av en längtan efter det främmande och okända. I diktsamlingar som Neue Gedichte (1907) och Das Stundenbuch (1905) utforskar han teman som kärlek, död och själens resa.
Under 1910-talet bodde Rilke i Schweiz, där han skrev flera av sina mest kända verk, bland annat Duino Elegies (1923) och Sonnets to Orpheus (1922). Dessa verk är mer filosofiska och existentiella i sin karaktär, och utforskar teman som kärlekens natur, konstens syfte och människans plats i världen.
Rilkes stil är ofta beskriven som sinnlig och poetisk. Han använder sig ofta av metaforer, liknelser och symboler för att skapa en bildvärld som är både visuell och suggestiv. Rilkes verk har inspirerat många andra författare, bland annat Pablo Neruda, Sylvia Plath och Tomas Tranströmer.
Rilkes verk har påverkats av en rad olika källor, bland annat den tyska romantiken, den franska symbolismen och den indiska mystiken. Rilke var också en stor beundrare av Dante Alighieri, och hans verk innehåller många referenser till den italienske poeten.